Utforska Antarktis
Den sista utposten
En nästintill magisk plats på jorden där få människor har satt sin fot. En resa till Antarktis är ett minne för livet.
AV DAN AVILA
Se hela videon här
Det första jag märker är stillheten. Jag känner mig desorienterad efter en mödosam resa genom Drakes sund. Det känns inte längre som att jag är ombord på ett fartyg. Vår hytt fylls av ljus när jag drar bort gardinerna. Mättade blå nyanser lyser upp den vackra vyn utanför. Lugna vatten, en orörd, isfylld vik och mot en bakgrund av bergstoppar klädda i lätta moln. Det antarktiska landskapet är överväldigande men bara en försmak av upplevelserna som sedan följer.
Jag är på Hurtigrutens diesel- och batterihybrid MS Roald Amundsen och dess första resa till Antarktis. Ett fartyg fullt av grön teknik baserad på 126 år av expeditioner, specifikt utformat för polarutforskning. Vår ankomst till fridfulla Yankee Harbour är en passande inledning på fyra dagar fyllda med olika – och oförglömliga – upplevelser. Jag startade resan med en önskan om att fånga den vilda naturen på bild, men nu vill jag snöra på mig kängorna och börja utforska. Landstigningen sker precis som vid alla utflykter från fartygets expeditionsplats som går under namnet svarta lådan. Uppblåsbara båtar med smågrupper i glider ljudlöst fram över vattnet. Att sätta sin fot på Antarktis är en oerhört stark känsla. Landskapet har långt fler dimensioner än jag hade föreställt mig. Det är inte en inlandsis som Arktis. Det är en bergig och slående kontinent.
Landskapet har långt fler dimensioner än jag hade föreställt mig. Det är inte en inlandsis som Arktis. Det är en bergig och slående kontinent.
Vår lilla grupp hamnar i kanten av viken. Här pågår de vilda djurens dagliga rutin med oförminskad styrka. En jättelik sjöelefant fortsätter att sova när vi promenerar förbi, men vaknar emellanåt för att avge en imponerande gäspning eller två. En weddellsäl ligger på sidan och ser hur upptäckare i röda jackor irrar runt vid kolonin med åsnepingviner. Både åsne- och hakremspingvinerna verkar ha missat instruktionerna om att hålla ett säkert avstånd till vilda djur. De verkar helt orädda för oss människor. Istället tar de nyfiket ett steg närmare och ger ett lekfullt, socialt intryck. Efter en hajk till häckningsplatsen slår vi oss ner och blir åskådare till hur fåglarna fraktar stenar till sina nästen. De rengör sig och fortsätter med sin rutin. På väg tillbaka mot platsen för vår landstigning får vi följe av en grupp pingviner som verkar minst lika nyfikna som sina gäster.
Utspridda på land och inlandsis i samma vik ligger Antarktis största rovdjur, leopardsälen. De ligger och vilar i närheten av åsnepingvinerna, vilket även råkar vara deras primära föda. En stor hanne som nyss har avslutat dagens måltid visar oss sitt blodiga leende. Plötsligt utmanar en djärv åsnepingvin en leopardsäl med vidöppen mun. Den osannolika utmaningen äger rum bara några meter framför oss.
Likt andra vikar vi besöker är detta en perfekt plats att paddla kajak. Vi ger oss av genom den flytande isen för att komma nära glaciärerna och isbergen, långt bort från ljudet av utombordarna. Solskenet är kraftigt, luften är krispig och vattnet sticker som tusen nålar när jag bestämmer mig för att doppa min hand. Det är snart dags för ritualen jag så ofta har drömt om. Som fotograf är jag fixerad av ljuskvalitet. Den bestämmer förutsättningarna för varje bild. I Antarktis ligger solen lågt, vilket ger ett makalöst ljus som reflekteras på nästan varenda frusen yta. Solnedgångar och ”blå timmen” skiftar över landskapen. Wilhelmina Bay sticker ut från mängden och framstår som perfektion i isform. En vik utan något tydligt tidvatten. En solnedgång som pågår i flera timmar. En fullständig stillhet färgad i orange och rött.
I Antarktis ligger solen lågt, vilket ger ett makalöst ljus som reflekteras på nästan varenda frusen yta.
Om du är redo att bestiga bergen för att nå toppen av Orne Harbour bjuds du på ett möte med hakremspingviner och deras koloni. Pingvinerna promenerar omkring oss där vi sitter på den isiga bergstoppen, våra blickar vandrande över de djupblå glaciärer som omger viken. Under vår tillbakaresa i de uppblåsbara båtarna får vi än en gång följe av åsnepingvinerna, tumlandes i vårt kölvatten.
Antarktis är en överväldigande plats, kanske mer än någon annan. Till och med för oss äventyrare. Det är en oförutsägbar plats. En resa i det vilda med en utmanande karaktär som gör upplevelsen så mycket starkare. Precis som mitt (korta) polardopp i världens kallaste hav på världens kallaste plats. Min kropp känns bedövad i det kalla vattnet medan åsnepingvinerna som simmar bredvid undrar vad problemet är. Det är det perfekta slutet på min expedition till den sista utposten.