Upptäck Svalbard
I skärgården
Hennes nya hem ger henne fortfarande gåshud, trots att hon flyttade till Svalbard från Australien för 12 år sen. Speciellt på en rundresa av dessa häpnadsväckande öar i norr.
AV ANIKA PAUST
Se hela videon här
Livet i Longyearbyen är bekvämt, men olikt alla andra platser i världen. Livet är enkelt här. Vi har bara en matbutik, så du behöver inte jämföra priser eller fundera på var du ska handla din mjölk. Saker som till en början var svårbegripliga blir till vardag – som när du ser en mamma med sin barnvagn och ett grovkalibrigt gevär slängt över axeln. Men ibland får du uppleva känslan på nytt och minnas hur unikt livet är här.
Det är mitten av juni. Jag kör en halvmil till flygplatsen, världens nordligaste stopp för schemalagda flygningar. Idag är min första semesterdag, även om mitt australiska hjärta har svårt att förstå att den varmaste årstiden är här när instrumentpanelen visar 6 °C. Midnattssolen har gjort att dagarna känts längre i nästan två månader, vilket gör synen av snötäckta berg och glaciärer förvirrande. I år kommer jag inte att resa mot varmare breddgrader. Faktum är att jag inte ens tänker lämna Svalbard. Istället kommer en gammal vän från Australien på besök. Vi ska följa med på en rundresa av hela skärgården.
Ombordstigning
Jag står i ankomsthallen och stirrar frågande på isbjörnen mitt bland bagagebanden. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Jag tittar upp och ser min vän springa emot mig med utsträckta armar och ett stort leende på sina läppar. “Varför berättade du inte om utsikten från flygplanet?!”, frågar hon anklagande, men i en skämtsam ton. Jag tänker tillbaka på min senaste flygresa – höga berg, blåvita glaciärer, formationer av snö och sten – och besvarar hennes stora leende. “Man vänjer sig.” Vi kör tillbaka mot staden på en guppig väg av trasig asfalt utefter Adventfjorden. “Hur håller du dig på vägen?”, frågar min vän. Jag antar att hon syftar till vägunderlaget innan hon pekar ut genom fönstren: “Bergen, fjorden – det är helt otroligt!” Nästa dag går vi ombord på MS Fram. Jag är van att se fartyget ligga i hamnen, men känner spänningen stiga inom mig när jag kliver ombord. Den här gången är det jag som ska resa istället för att vinka av andra resenärer. Vi anländer i receptionen med matchande, barnlika leenden. De första timmarna rusar förbi. Vi hittar vår hytt, blickar ut över Longyearbyen och får säkerhetsinstruktioner för resan. När vi väl sätter oss ner för middag säger min vän “Kolla, ingen täckning på telefonen!”. Hon ser lite oroad ut över att ha tappat kontakt med omvärlden. "
I midnattssolens sken
Efter middagen springer vi upp till övre däck, lutar oss mot relingen och ser min vardag försvinna i horisonten. Sen hittar vi oss en plats nära panoramafönstren i Explorer Bar där vi sitter och pratar långt in på småtimmarna medan vi letar efter valar i midnattssolens sken. När vi vaknar upp nästa morgon befinner vi oss i Kongsfjorden. Synen av ett nytt berg utanför mitt fönster gör mig lätt desorienterad men känslan försvinner snabbt då jag hör hur exalterad min vän är: ”Titta! Isberg!” Vi bestämmer oss för att ta med våra jackor och kameror till frukosten. På så vis kan vi få ut så mycket som möjligt av morgonen. Luften uppe på däck är frisk och krispig. Fåglarna försöker fånga vår uppmärksamhet medan vi försöker fånga de invecklade isformationerna på bild. Ett utrop på högtalarsystemet påminner oss om den första utflykten, så vi skyndar oss ner för trapporna och ansluter oss till gruppen. Idag ska vi göra en resa till ett övergivet gruvläger där en australiensare försökte utvinna marmor från den frusna tundran en gång i tiden. Historien är nästan lika fascinerande som vyerna. En liten fjällräv springer ut framför oss medan vår guide berättar den imponerande historien om räven som öronmärktes och promenerade från Svalbard till Grönland. Jag funderar på allt den måste ha upplevt i den arktiska vildmarken.
Djurliv och vildmark
Berg och valar, glaciärer och renar. Min vän frågar mig om man vänjer sig vid detta också. Jag blir tvungen att erkänna att det är nytt för mig också. Vi når de nordligaste delarna av Svalbard och förbereder oss för ännu en landstigning vid omkring 80º norr. Plötsligt stannar vi. Jag inser snabbt att vi inte kommer att gå i land. Kaptenen pekar, och samtliga 16 ögon i båten fokuserar på en och samma punkt. Längst upp på en höjd ser vi en isbjörn ge sig tillkänna. Björnen undersöker området och verkar ovetande om vilken effekt den har på sina åskådare några hundra meter därifrån. Jag märker att jag delar turisternas förundran där vi sitter i vår båt och stirrar på Arktis kung. Jag glömmer helt bort att ta en bild. Ett sprakigt meddelande hörs på komradion: ”Isbjörn vid platsen för landstigning. Vi går över till plan B.” Kaptenen vänder på båten och kör snabbt vidare längs en vägg av glittrande is med fåglar cirkulerande strax över oss. Jag inser att jag vill uppleva och utforska min ö om och om igen. Efter 12 år på Arktis fascineras jag än en gång av Svalbards råa skönhet. Om några månader kommer solen att gå ner och det föränderliga landskapet att domineras av norrsken och snö. Jag vänder mig till min vän. “Vad ska du göra nästa gång du har semester?”